Vi är inte ensamma om tanken på omtanke. Under lång tid har vi sett, i praktiken och i mötet med människor, att behovet av omvårdnad och omsorg inte uppstår i livets slut, utan följer oss genom hela livet. Det kan handla om något så stillsamt som en omfamning, eller om en medmänniska som stannar kvar, lyssnar och vågar ställa de rätta frågorna. Sådant kan inte standardiseras, men det kan tas på allvar.
Vi som har samlats kring idén om Hospice gör det därför att vi har sett vad som händer när omsorg reduceras till uppgifter, tidsscheman och åtgärder. Vi vet att engagemang och tillit inte är tillägg till god omsorg – de är dess förutsättning. Att ta hand om varandra kräver närvaro, men också kunskap: att veta hur en hand ska hållas, hur en kudde ska läggas för att kroppen ska få vila, när tystnad är viktigare än ord. Det kräver yrkesskicklighet, erfarenhet och omdöme.
För oss är Hospice inte en plats där livet upphör, utan en plats där livet fortfarande pågår, om än i en annan rytm. Det är ett sammanhang där berättelser får ta plats – inte minst anhörigas berättelser om de människor de har levt med, älskat och lärt känna. I dessa berättelser finns personens liv, inte som journalanteckning utan som människa.
Vår vilja att arbeta med Hospice bottnar i övertygelsen om att också livets sista skede förtjänar sammanhang, respekt och omsorg som håller hela vägen. Att skapa sådana platser är inget sentimentalt projekt, utan ett professionellt och etiskt ansvar. Det är detta ansvar vi vill bära tillsammans.
